ESSAY GOING

Peter Englund förde på sin, mäkta populära, blog in ett samtal från Madrid.   Kanske tänkte han på Montalban, som lät mörda där, eller var det Graham Greene  och Monsignorén.

I alla fall.

”Via hans arbete kommer vi in på frågan om hur man lär ut sådant som instrumentspel och författeri, vad som är skillnaderna, och vad som är likheterna. En annan man, som länge tränat japansk svärdsfäktning, bidrar till diskussionen. Vi beställer in nya Daiquiris. Frank fortsätter att dricka alkoholfritt. Enighet uppnås om följande. Steg ett är alltid: lär dig tekniken, noga. Steg två: glöm tekniken.”

Så lärde jag mig att svetsa en gång. På Kockums Varv i Malmö. Då världens femte största räknat på producerade deplacementton per år.
Steg 1. Noga. Exakt vinkel och avstånd. Pinne för pinne, alldeles solitt och blankt i de omöjligaste ställningar för det skulle hålla många sjömil och varje skarv röntgades.
Steg 2. Glöm skolsvetsen. Öka strömmen och tjockare pinnar. Glöm blåsvinkeln. Nu gäller det ackorden. Hastigheten ökade tio procent vid varje löneförhandling och betalningen med två.

I Japan robotiserade man. Det är inte många som vet det men det var ”arbetslinjen” som sänkte varven. I stället för att höja tekniken importerades arbetskraft. Det blev billigare så och högre vinster. Precis som nu bilindustrin. Höga vinster istället för investeringar. Tänk att det är okej att låta industri förfalla men inte hyreshus – eller?

Stycket avslutas i näst sista meningen med  ”Troligtvis kommer vi aldrig  ses mer.” 

I en kommentar så saknar någon ett allmänt underordnat att, medan jag tänkte på att hela bilindustrin ska skalas bort och så naturligtvis Columbus ägg – och ja ; glöm tekniken

- att läsa -  Ohlström: Kockumsrapporten